Igår ringde förskolan vid lunch och sa att Vendela hade klättrat upp i en barnvagn och ramlat ur därifrån. De hade inte riktigt sett vad som hänt men hon var jätteledsen och ville inte stödja på foten. De frågade om vi ville komma eller om vi skulle avvakta ett tag och se vad som hände...

Självklart åker både jag och Kenneth från våra jobb för att vara hos Vendela!

Jag kom först till förskolan och då låg hon och sov i sin vagn. Så personalen var nästan lite oroliga att de ringt in oss i onödan. Men jag poängterade att de måste ringa oss när något händer och att vi hellre vill att de ringer en gång för mycket än för lite....

När även Kenneth hade kommit så väckte jag Vendela och hon var lite ledsen. Jag tog upp henne i knät och frågade hur hon mådde:

-Potteln ramlat.

-Ojdå, har du ramlat, har du ont någonstanns?

-Ont i foten

Jag försöker sätta ner henne på golvet men då är det som att knät viker sig och hon börjar gråta.

Så, vi packar in oss i bilarna och åker till sjukhuset i Nynäs. Där får vi vänta ett tag innan vi kommer till en läkare som skickar oss till röntgen. Som tur är har dom röntgen på sjukhuset!

Vendela tyckte det var jobbigt att behöva ligga på britsen och var ganska ledsen.. Jobbigt även för mig då jag inte fick vara med henne eftersom jag är gravid...

Jag fick istället titta genom ett fönster plus att jag fick se bilderna. Först togs det bilder på höften och där såg det jättebra ut.. Men sen kom bilder på skenbenet och där var det en tydlig spricka.    Inte konstigt att hon var ledsen! Men jag trodde faktiskt hon skulle varit mer hysterisk...

Men, vi blev skickade till barnakuten på Karolinska och läkaren skulle skicka över bilderna så vi slapp röntga om.

Vi kom till Karolinska klockan 18 och tänkte då att vi kanske inte behövde vänta så länge eftersom de redan hade fått bilderna och allt.... Men ack så fel vi hade.. 22.25 kom vi in till läkaren!! Och då har hon alltså inte fått äta eller dricka sen lunchen hon ätit vid elva.. Man skulle ju kunna tro att hon var i upplösningstillstånd men hon var så otroligt duktig. Hon ville helst bli runtburen hela tiden (var väl skönast när benet hängde rakt ner) men hon var ändå glad och lugn, vår lilla hjälte!!

Till slut kom vi iallafall in till läkaren och det tog ju bara ett par minuter.. Han konstaterade bara att eftersom han redan sett bilderna så var det bara att gipsa.

Gipsningen gick jättebra, hon var otroligt lugn och så duktig hela tiden. När dom var klara så skulle hon ligga kvar en stund och då somnade hon. Inte så konstigt kanske då klockan var över elva....

Så, nu ska hon ha gips i minst 2-3 veckor då det blir återbesök och röntgen.. Hoppas då det ser bra ut så slipper hon gips men annars läggs det på igen. Hon får ju heller inte gå på benet under denna tid.. hur man nu löser det.

Kommer bli en del vab här framöver.. och jag som har så svårt att lyfta henne på grund av min rygg.. Men huvudsaken är att vår skatt blir bra igen!!