Igår ringde förskolan vid lunch och sa att Vendela hade klättrat upp i en barnvagn och ramlat ur därifrån. De hade inte riktigt sett vad som hänt men hon var jätteledsen och ville inte stödja på foten. De frågade om vi ville komma eller om vi skulle avvakta ett tag och se vad som hände...

Självklart åker både jag och Kenneth från våra jobb för att vara hos Vendela!

Jag kom först till förskolan och då låg hon och sov i sin vagn. Så personalen var nästan lite oroliga att de ringt in oss i onödan. Men jag poängterade att de måste ringa oss när något händer och att vi hellre vill att de ringer en gång för mycket än för lite....

När även Kenneth hade kommit så väckte jag Vendela och hon var lite ledsen. Jag tog upp henne i knät och frågade hur hon mådde:

-Potteln ramlat.

-Ojdå, har du ramlat, har du ont någonstanns?

-Ont i foten

Jag försöker sätta ner henne på golvet men då är det som att knät viker sig och hon börjar gråta.

Så, vi packar in oss i bilarna och åker till sjukhuset i Nynäs. Där får vi vänta ett tag innan vi kommer till en läkare som skickar oss till röntgen. Som tur är har dom röntgen på sjukhuset!

Vendela tyckte det var jobbigt att behöva ligga på britsen och var ganska ledsen.. Jobbigt även för mig då jag inte fick vara med henne eftersom jag är gravid...

Jag fick istället titta genom ett fönster plus att jag fick se bilderna. Först togs det bilder på höften och där såg det jättebra ut.. Men sen kom bilder på skenbenet och där var det en tydlig spricka.    Inte konstigt att hon var ledsen! Men jag trodde faktiskt hon skulle varit mer hysterisk...

Men, vi blev skickade till barnakuten på Karolinska och läkaren skulle skicka över bilderna så vi slapp röntga om.

Vi kom till Karolinska klockan 18 och tänkte då att vi kanske inte behövde vänta så länge eftersom de redan hade fått bilderna och allt.... Men ack så fel vi hade.. 22.25 kom vi in till läkaren!! Och då har hon alltså inte fått äta eller dricka sen lunchen hon ätit vid elva.. Man skulle ju kunna tro att hon var i upplösningstillstånd men hon var så otroligt duktig. Hon ville helst bli runtburen hela tiden (var väl skönast när benet hängde rakt ner) men hon var ändå glad och lugn, vår lilla hjälte!!

Till slut kom vi iallafall in till läkaren och det tog ju bara ett par minuter.. Han konstaterade bara att eftersom han redan sett bilderna så var det bara att gipsa.

Gipsningen gick jättebra, hon var otroligt lugn och så duktig hela tiden. När dom var klara så skulle hon ligga kvar en stund och då somnade hon. Inte så konstigt kanske då klockan var över elva....

Så, nu ska hon ha gips i minst 2-3 veckor då det blir återbesök och röntgen.. Hoppas då det ser bra ut så slipper hon gips men annars läggs det på igen. Hon får ju heller inte gå på benet under denna tid.. hur man nu löser det.

Kommer bli en del vab här framöver.. och jag som har så svårt att lyfta henne på grund av min rygg.. Men huvudsaken är att vår skatt blir bra igen!!

Jag har en sådan fruktansvärd foglossning att jag knappt kan gå! Så här var det inte när jag väntade Vendela.. Visst var det tungt på slutet men det här är ju rena skämtet!! Kan inte sova på nätterna och har problem när jag ska jobba    Jag blir helt hämmad i att sköta om både Vendela och hundarna och jag har väldigt svårt att acceptera att det blivit så här.. vilket gör att jag blir grinig och ledsen   

MEN, snart är det över! Jobbar förvisso 4 veckor till men sen så, ska jag vila lite innan bebisen tittar ut   

På hemmafronten går det lååångsamt framåt. Köket börjar bli klart och imorgon kommer eletrikern vilket förhoppningsvis innebär diskmaskin och spishäll, tjoho!!!

Vi har beslutat att sätta vit panel i hela köket och vardagsrummet, tar bilder sen.

På hundfronten är det ganska stiltje just nu. Men det är dags att boka röntgen för Axa. Vi kommer försöka åka ihop med Aztor och Azta   

Sen håller jag och Anna på att planera in simträning för Axa och Aztor som vi ska sätta igång med alldeles snart.

Vendela är tillbaka på dagis efter ett ganska långt jullov. Hon var verkligen jätteglad över att komma tillbaka. Hon pratar mer och mer för varje dag och hon är så himla rolig att vara med    Ska bli intressant att se vad hon säger om sin lillasyster... Hon ser ju att min mage blir större och större och hon säger hela tiden :

- Mamma stor mage

- Ja, mamma har stor mage..

-Potteln liten mage!  Konstaterar hon nöjd..   

Och när jag försöker baxa mig upp ur soffan så säger hon:

- Mamma tuuung!

Sötast är ändå när bebisen sparkar till riktigt hårt och man råkar säga aj:

- Mamma aj!

-Ja, bebisen gör illa mamma lite.

Och då blåser hon på magen så att det ska gå över   

Sen brukar vi prata med magen och säga hej och så får hon klappa lite på den. När hon känner sparkar brukar hon skratta så gott. Häromdagen bjöd hon bebisen på glass!

Hon är så snäll och omtänksam, även på dagis har hon denna egenskap mot de andra barnen. Hon kommer bli världens bästa storasyster   

Hon börjar intressera sig för program på tv också. Vi brukar sitta och titta på djurprogram och igår tittade hon och jag på Ponnyakuten. Så fort hästarna försvann sa hon: Mer tättar, mer tättar!

Okej, jag erkänner att jag har kämpat ganska bra för att få henne hästintresserad   

Imorgon är det dop för min söta lilla brorsdotter     Jag har fått äran att vara en av faddrarna och jag ska läsa följande dikt i kyrkan:

Det är som ett mirakel när ett barn blivit fött

ut kom en liten människa som ingen annan mött!

Ett spädbarn är så vackert och dess doft helt underbar

Och det är nåt visst med blicken som är sällsamt vis och klar

Från den stund man tar emot det blir inget mer detsamma.

För ett barn förändrar livet för sin pappa och sin mamma.

Ett sånt hav av ömsint kärlek som plötsligt väller fram

För detta lilla under som ännu vägs i gram.

Köra Malin, kära Thomas, ett barn livet er gett,

Ni tre, ett starkare band har ingen annan sett.

På söndag fyller mitt lilla mirakel 2 år    Tiden har gått så fort!!! Det blir lite kalas med närmsta släkten. Jag hann med ytterliggare en omgång magsjuka vid nyår så jag orkar faktiskt inte ha barnkalas..